Vi lever våra egna liv
Ibland vill jag bara gråta när jag tänker på att natt efter natt är hennes värden höga, extra insulin krävs. Det händer "olyckor" och det blir nattstörningar.
Men hon fixar de, hon får sova lite längre, vi justerar, vi tvättar kläder och byter i sängen.
Hon får vredes utbrott och bara skrocket men vi kan ge druvsocker och hon blir bra och kan äta lite.
Vi försöker håll nere på alla sötsaker som finns under julen, men egentligen är det vi föräldrar som styr och hon tjatar inte efter de. Hon vill oftast ha en macka och mjölk kl 21 och inte skumtomtar.
Det var längesen vi var inlagda nu, men minnena kommer upp lika fort ändå och jag får svälja en extra gång och blinka lite för att inte tårarna ska komma.
När hon var orolig och hög för någon dag sedan så somna hon som en 6 månaders bebis i mina armar i soffan runt 22. Jag ville inte skäppa henne trotts att känseln i mina armar försvunnit.
Detta är vårt liv, vi som familj lever med detta var dag. Natalie lever med detta var dag livet ut och får aldrig semester. Men vi lär oss mer, vi måste "gilla läget" och acceptera.
De gånger vi kan få komma bort om för bara några timmar och släppa ansvaret för kontroller och mat och då ladda om lite är sååå mycket värda för oss. Är så tacksam för de i vår familj som kör i mer än 1 timme bara för att T och jag tillsammans ska kunna gå på ett möte eller julfest. Att vi kan lämna henne och hennes bror i nån natt för att unna oss hotellsängarnas komfort och framdukad frukost.
Men detta är ibland en skitsak när man hör hur andra har det, att ens barn har inte bara D1 utan oxå leukemi är för mig ofattbart. Räcker det inte med 1 sjukdom?
"Man får inte mer än vad man orkar bära"
Men man orkar inte vara stark jämt heller.
/J
Kommentarer
Trackback
