Vem vill eller orkar....
Vem vill eller orkar egentligen höra mer om oförklarliga bs värden.
Vem vill eller orkar egentligen höra mer om en tjej som är rädd för nålar.
Vem vill eller orkar egentligen höra mer om kontroller, oro, maktlöshet, rädslor, kämpande, stigande, sjunkande, högt o lågt…
Vem vill eller orkar egentligen höra mer om hur trött jag är, hur lite vi sover, hur mkt vi vakar.
Vem vill eller orkar egentligen höra mer om hur mkt ansvar en åttaåring ska behöva klara av…
Ingen.
Inte jag. Inte du. Inte nära o kära. Inte bekanta. Inte främlingar. Men allra minst ❤️Natalie❤️
Det sorgliga i det är att det tar aldrig slut. Det är aldrig över. Det bara fortsätter vare sig vi pratar om det eller inte.
Kontroller. Stick. Doseringar. Låga värden som behandlas. Stopp i pumpen. Höga värden som korras. Nya nålar. Emlaplåster. Ny rädsla. Sömnlöshet. Oro. Oförståelse över värden o reaktioner. Frustration. Bra dagar. Tunga dagar. Fantastiska timmar. Ställningstagande. Konstant egenvård. Experternas experter -på vår son. Viljan, kampen, målet att hon ska ha och få de bästa förutsättningarna för att leva på lika villkor som alla andra åttaåringa barn.
En liten tjej som kramar sin mamma så hårt hon kan och bara gråter.
En liten tjej som "inte är hungrig" flera dagar på raken och inte vill äta. Maten är ett maktmedel för henne.
En liten tjej som måste bära på detta helvete som är döpt till TYP 1 DIABETES resten av sitt liv (vad vi vet nu) En fruktansvärt tung ryggsäck som påverkas av alla händelser i hennes liv.
Hon är bara åtta år och har snart levt med denna ovän i 6!!!!!! år.
Hon är bara ett barn......
